Har inte varit här på en vecka nästan...
Zabina och jag var och handlade i fredags, vi köpte ljung, blommor och ljus. Sen åkte vi hem och begravde Freddies koppel och sele på Freddies favorit plats i trädgården. Det är kanske en handling som verkar märklig men som tröstar på något vis. När jag tittar ut genom fönstret ser jag ljuset som brinner och det känns bra.
Jag fick en bild i huvudet i förrgår:
"Freddie är i hundhimlen och där äter han falukorv varje dag. Han hoppar så många hinder han vill och han springer slalom som han älskar så ofta han vill. Han har inte ont, det är inte tungt att andas och han hostar inte längre."
Så här är det: Jag tror inte egentligen att det finns en hundhimmel, men det känns bra att tänka så. Jag blir tröstad av tanken på att min älskade hund inte längre mår dåligt, att han kan få lov att göra det han älskar mest av allt igen. Den tanken värmer mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar